låt oss be

Jag inser att den konstana fasaden är ohållbar. Den är inte konstant längre,  den är tvivelaktig och skev.
Jag tänker att den är så skev och rubbad att jag inte längre svarar på något.  Stänger ner, stänger av. 
 
Det är påfrestande att slitas mellan så djup sorg och så stark kärlek samtidigt. Det är så konstigt att förlora någon som står dig så nära nära samtidigt som du i samma sekund får känslor för någon. Får jag vara lycklig utan dig? När du lämnade, lämnade du en annan person ensam. 60 år av ren kärlek och nu är hon utan dig. Får jag verkligen vara kär i samma sekund som du har lämnat henne? Hon gråter ju. Kom och håll hennes hand. Res dig upp ur den där förbannade kistan och stryk hennes kind, sådär som du gjorde på sjukhuset. Jag vet att hon knappt lever utan din kärlek, men jag är rädd att hon kanske inte ens överlever utan dig. 
 
Jag tänker att jag har saknat dig i en månad nu och att jag kommer sakna dig resten av livet.
Om något är konstant, så är det just den. Saknaden. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0