Ikväll ska jag träna med ett par fina flickor och sen flytta ihop med dem för en kväll sådär. Finemang va!

Typ. Har inte duschat på lite för många dagar.(haha) Äter kladdkakssmet till frukost och lunch. Och vet ni? Jag har lila mössa på mig. Den är ful och barnslig. Men ska man se ut som en kille och som en skogsmulle så ska man. Fred.

Jag dricker te på det kalla köksgolvet. Kurerar halsen och har praktik på hemmaplan. 

Det här är det absolut bästa med att komma hem till landet
- efter lite för många veckor i lite för stora städer. eller nåt.

Ja, ni ser ju texten här nedanför. Vad ska man säga? Hon är guld. Min bästa vän, min pärla och världens finaste vän. Jag försökte ge mig på att skirva kärleksförklaringar till henne via sms igår kväll. (haha) Det gick väl inge vidare kanske. Det va mest, "åh åh åh fint åh åh." För det finns inga ord som beskriver hur mycket hon betyder för mig. Det finns ingen som jag litar på så mycket, som jag litar på henne. Hon står där i varenda jävla väder och jag tänker aldrig släppa taget om henne. Aldrig.♥

Nu är det inte Tebbe som är inne och skriver. Utan en av hennes vänner som har snokat rätt på hennes lösenord. Hoppas hon inte blir arg på mig nu, hihi.

---

Tal till min bästa vän

Detta tal är tillägnat min allra närmaste vän. Från det ögonblick vi lärde känna varandra till den starka vänskap vi besitter idag. Jag har valt att hålla detta tal i hennes ära av den enkla anledning att hon är en person som har haft ett enormt inflytande på mig. Jag är säker på att vår vänskap är för evigt. Det är vi två som kommer sitta på ålderdomshemmet tillsammans om sisådär åttio år och tänka tillbaka på allt roligt vi har upplevt tillsammans. 

Min bästa vän. Första gången vi möttes var för lite mer än sju år sedan, närmare bestämt i en röd tegelbyggnad, vi skulle båda börja fjärde klass på Persboskolan i Skultuna. Jag kommer inte ihåg första gången vi pratade med varandra, men jag kommer däremot ihåg första gången vi hade bestämt oss för att umgås på fritiden. Det var en lördag i slutet av oktober. Först åt vi äppelkaka med vaniljsås och kollade igenom gamla skoldagböcker. Vi bestämde oss sedan för att gå ut på en promenad. Vi satte oss på varsin gunga i närheten av mitt hus och där satt vi över en timme och bara pratade. Jag minns att hon sa på hemvägen ”Vad mycket trafik det är här, där jag bor får man vara glad om det åker förbi en bil om dagen”. Jag kommer ihåg att vi skrattade väldigt mycket åt det. Och det är precis vad jag gör när jag är med henne, skrattar och har väldigt roligt. Hon är en glädjespridare som alltid har ett leende på läpparna. Jag har aldrig tråkigt när jag är i hennes närhet. Vår vänskap består av mycket humor och vi skrattar oftast tills tårarna rinner, men det är också hon som torkar mina tårar när de rinner av mindre underhållande skäl. Det är henne jag berättar allt för. Det är hon som vet mina allra innersta hemligheter. Det är hon som bär min sorg, min börda, men även min lycka. Det är hon jag kan prata med i två timmar varav en timme i total tystnad, utan att det blir det allra minsta konstigt. Hon avbryter mig inte när jag vill berätta om den där fina killen jag träffade i helgen. Hon kommer inte bara med de där enstaviga svaren ”aha, ”mm, och ”okej” oavsett om det bara handlar om ett i-landsproblem som exempelvis ”morgondagens klädval”. Det är hon jag vågar och vill vara mig själv inför utan att känna mig bortgjord. Det är också hon som skulle komma hem till mig mitt i natten med en cocacola för att hon vet att jag älskar det och en påse godis med mina favoriter bara för att kolla så att jag mår bra.

Vi började i samma klass i nian, men vi började dock inte umgås och kalla varandra bästa vänner förrän vi började på gymnasiet. Många säger att man inte kan kalla varandra bästa vänner förrän efter ett par år, men jag anser att de har fel för när man känner varandra utan och innan så spelar det ingen roll. När jag gick i nian var mitt självförtroende på botten. Jag kommer ihåg att jag öppnade upp mig för henne väldigt tidigt i vår vänskap, något jag har varit rädd för i tidigare vänskapsrelationer. Jag har varit rädd för att bli sårad, men hon är en av dem som har stärkt mig och mitt självförtroende. Jag kommer ihåg att jag frågade henne en gång varför vi passar så bra som vänner och hennes svar sitter kvar än i dag ”Vi är så lika, men ändå så olika.” Och det stämmer, men det är också det som gör att vi kompletterar varandra så väl och gör oss till bästa vänner idag.

Jag har så många fina och minnesvärda minnen med henne. Ett utav de starkaste minnen jag har med henne är när vi spenderade en helg uppe i Sälen tillsammans i nian. Jag minns bland annat att hon alltid var först ner från backen då hon alltid åkte störtlopp. Jag minns att hennes ben skakade så mycket när vi skulle åka ner från en av de brantaste backarna. Jag minns att vi skrattade så mycket åt våningssängen vi delade. Eller när hon fastnade i passerspärren och hade ett ben på vardera sida vilket gjorde att den började tjuta och att alla i liftkön vände sig om eller när någon hade glömt en walkie-talkie precis bakom oss och människor tittade konstigt på oss som att det var våran. Vi spenderade många utav våra kvällar uppe i Stockholm nu i höstas, vi såg konserter med Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray och Verionica Maggio. Sjöng oss hesa till ”25”, ”Gubben i lådan” och ”Jag Kommer.” Jag lurade upp henne i uppskjutet och när vi satt längst där uppe och blickade ut över Stockholmsnatten och väntade på att åka rakt ner i sextio kilometer/timmen så sa hon att hon skulle döda mig. Hon skrek nog så att hela Gröna Lund hörde henne och jag var övertygad om att hon skulle döda mig på riktigt när vi kom ner, men hon bara skrattade och sa att hon ville göra om det igen. Ett annat minne som jag alltid kommer minnas är alla våra cykelturer när vi olyckligtvis bara har haft en cykel. Jag får alltid skjutsa henne, för hon kan inte skjutsa mig fast hon skyller på att jag har för korta ben. Jag kommer alltid på mig att le när jag tänker på alla dessa cykelturer och det beror på att det oftast är ”nära döden” upplevelser att cykla med mig fast på ett väldigt roligt vis. Vi har vinglat fram och tillbaka åtskilliga gånger tillsammans och hamnat på stigar långt inne i skogen istället för på cykelvägen. Men istället för att komma fram till att det bästa vore nog att leda cykeln så gör vi det igen och varje gång har vi skrattat tills tårarna har runnit. 

Hon struntar i vad andra tycker om henne och jag beundrar henne något oerhört för det. Hon är sig själv i alla lägen. Hon klär sig i svart för att hon trivs i det. Hon älskar fiskbullar i hummersås och äter mer än gärna makaroner och ketchup till det.  Hon gör dubbelhakor när hon vet att jag är på dåligt humör och oavsett hur ledsen jag är så får hon alltid mig att le. Dessa saker är så typiskt henne och hon skäms inte för det. Tur är väl det. För det skulle inte vara henne utan dessa alla knasiga saker.
Det är såklart Anna, Therese Petersson jag pratar om. Eller Tessan. Eller Tebbe som jag föredrar.

Hon är min bästa vän. För alltid. Jag älskar henne.

---

---

Du har nog redan listat ut vem det är ifrån, hihi... Men skriver det ändå.
//Från din bästa vän Cassandra. Eller som du föredrar Calle.
<3

 

Jag skulle väl kunna påstå att jag är rätt svår i vanliga fall men idag är jag nog svårare än vanligt. Men hej. Jag har haft en förbannat fin helg. Hängt med mangosar på fotomässan och senare myst med dom i en liten lagom lägenhet. Vackert. Åkt för mycket läskig tunnelbana och haft kloka disskusioner med pappa om varför alla Stockholamre är stressade. Och idag försöker jag sätta ord på fina känslor utan några vidare resultat. Och han skriver att han saknar mig och jag saknar honom. Jag måste plugga men det finns så mycket bättre saker att göra. Som att äta glass typ. Men jag ska lukta lite på tröjan som luktar precis som honom och ta tag i det där förbannade plugget ändå. p u s s mina bästa.

Vad gör man ensam i etta om man inte äter makaroner liksom. Fjärilsmakaroner också. Slår på stort. 

och här hittar jag min inspo såklart. Vad annars.

 

Min pappa är bra på ungefär allt han bestämmer sig för att bli bra på. Främst är han bra på att laga mat och på att spika och sånt där. Han har rutiner för allt han gör och går det inte enligt planerna blir han frustrerad. Han hatar förändringar men bland det bästa han vet är hans motorcyklar. Han ringer mig minst en gång om dagen och när jag frågar vad han ville så svarar han oftast. "nä ingenting egentligen, ville bara prata med dig." Han lever väl lite efter mottot "ska det va så ska det". Så när han gör nåt, görs det grundligt och noggrant.  
Han är min hjälte,min förebild och världens bästa pappa.♥

Lenis min penis kaosar här som ni ser. BÄSTA. MEN HEJ. jag har hängt på praktiken och träffat braiga och saknade pärlor . och hoppat lite på det förbannat sköra livet. Typ så. ja. natti bröder!

..vad du är fin idag. och gud vad du dansar bra

Jag har rört mig mellan rummet och köket denna söndag, malt igenom en halv säsong av greys anatomy och fått lite av det förbannade plugget gjort. Livet i en fyndig lite låda va. Jag har samlat ihop det bästaste av det bästa för att framkalla lite av sommaren(för att spika upp det på väggen så småningom ) så här i början av Sveriges värsta månad också. Och det ser ut som här nedan ungefär, hela mappen igenom. Godnatt kompisar♥

Hon har bästaste skrattet. Hon är bra på att vara sig själv och så är hon bra på att säga rätt saker när man har ontihjärtat. Vi tänker ganska så lika och för mycket båda två och så gillar vi att dricka proviva tillsammans.

kan väl vara så att jag saknar sommaren lite extra precis i början av november. 
MEN
Jenn och jag fotar fjärilsögon idag. Så att ni vet. HEJDÅ.