Utkast: du är så söt när du ljuger


Att kolla på avslutningsvideor med den som man spenderade hela sin högstadietid tillsammans med, rysa i hela kroppen och inse att en vänskap inte går att bryta av. Den smulas bara sönder. En vänskap som lär sig att vara på sin vakt, att inte falla dit igen och att inte lita på. För en vänskap som kan avslutas har egentligen aldrig börjat. Vi är världens osäkraste och upp-och-neriga ”du vet vad jag tycker” vänskap. Vi ger chanser, tar tillbaka dem och ger nya, för någonstans mitt upp i allt behöver vi varandra.


”Ni är som systrar” ”först kommer den ena, sen kommer den andra springande efter” ”aldrig still” Vi står aldrig pall, vet aldrig var vi har varandra, osäkra som få men medvetna om att vi inte klarar oss utan varandra. Alltid kommer någon krypande. Ett band av ett material som aldrig tycks gå av, hur mycket vi än gråter skriker, snackar skit, hatar och säger ” nu är det hennes tur att höra av sig”. Världens mest plågasamma material. Vi byggde det. Och har tappat uppfattningen om hur mycket den ska tåla, letar efter instruktioner om hur vi ska demolera den och sen om hur vi ska lappa ihop den.
 


Har han en gång kommit i vägen så går det inte att laga. Vi har lagat med typlappen som det står ”jag litar inte på dig” på. Sagt rakt ut, det kommer aldrig bli som förut, men jag vill ha dig vid min sida. Litar inte på dig.  Vägrar falla in i fällan av övergivenhet igen. Men jag ska aldrig vara mot någon annan som du är mot mig. Världens ärligaste vänskap.  Fast det egentligen inte spelar någon roll hur mycket vi gräver ner oss i ordet vänskap. Vi kommer aldrig få upp allt till ytan. Aldrig. Vi är avbrutna, nedbrutna, uppätna inifrån av ordet vänskap och är som slingrande ormar och experter på att ta oss ovanför gropen och rita utanför linjerna av vad som är rätt för vänskap. Vi flyger högt över ordet, vägrar inse vad det betyder men vägrar släppa taget om oss.


Vi är ju, trots allt som systrar. Oskiljaktiga. 

(Det här skrev jag för fyra år sedan ungefär. Och jag vet inte om det stämmer. Eller om det ens va så.
Och även fast det känns mer larvigt än känslosamt nu, har det ändå någongång varit sant.
För med tiden slutar en del saker jag skrivit att stämma, och tur är väl det.)

ps. still going strong tillsammans, jag tvivlar aldrig på oss.


Utkast: Oktober 29, 2012

Tappar mobilen i toan. fan osv.
Har rosa jävla hår och försöker dansa bort det som känns.
Och allt känns bara mer. 

Tänker "nu faller allt på plats".
Men hamnar snart tillbaka i mitt vilsa sjuttonårshjärtas banor igen. 






 

Utkast: Januari 31, 2013

Pendlar mellan totalt okontrollerad ilska till genuina obalanserade gråtattacker.
Tappar mig själv, halvvägs från dig, halvvägs hemma.

Och nu finns ingenting av mig kvar. 


RSS 2.0