En skrattgrop på vänsterkind, alltid klara, blåa ögon.

Det startade ostadigt. Mitt hjärta och och mitt samvete slog sönder och samman varandra den första tiden.
Det handlade aldrig om något mer än ett simpelt "hej" på facebook den första gången. Det var nära studenten, jag var kär i någon annan och han var fel i tid. Tystndad, många veckors tystnad och sen tar jag upp kontakten igen och nu knackar helvetet och kärleken på dörren i takt med varandra.

Jag förnekade allt, dolde känslor men sökte alltid efter hans uppmärksamhet ändå.
Jag ångrar aldrig honom, men det kommer alltid finnas saker i vår historia som ger mitt samvete hårda knytnävsslag.