Dasha Grinde har sagt i en podcast att det behöver gå ett helt liv, innan man kan vara vän med sitt ex. Det måste få komma dansgolv, tequila, sommarhångel, födelsedagar, dåliga dagar, bra dagar, fina dagar och hemska dagar emellan. Du måste ha blivit något, eller tänkt något annat innan ni kan vara vänner. Det är en simpel och verbal handling att säga  "men vi är vänner nu" i nåt jävla break-up-aldrig-gör-vi-illa-varanda-moment. Det är en helt annan historia i sig att låta det bli så efteråt. För förstår ni inte? Det kommer knyta sig långt in i magsäcken och det kommer krävas så mycket dans för att bedöva smärtan när du ser honom med någon annan. Fattar du inte? Att det kommer kännas som att falla ner för alla jävla trappor du någonsin gått upp för när du inser att han har kommit över dig. Fattar ni inte? Att det inte spelar någon roll vem som lämnade vem. 

Det har hunnit gå mer än bara ett liv sen sist jag var här, på den här bloggen. I min dagbok är jag kvar i samma skolsalar och mitt hjärta är fortfarande trasigt där.  I min bildstöm i mobilen hittade jag nog precis alla mina liv. *Vad gillar du?" frågar han ju.  "Jag gillar ord" Så tänker jag efter och inser att jag inte skrivit en endaste rad på så jävla länge. Mina ord och mina dagboksanteckningar finns inte i texter längre, dom ligger i min bildström, i mina spotifylistor, i mina handlingar, i mina sparade citat & i mina fyllekvällar. 

Jag har ju blivit speechless

och lycklig. (?)