Februari
Heeeeeeeej
Det märks så tydligt i mitt bildflöde hur jag mår. Det finns nästan inget sparat från februari, mestadels för att jag ständigt bär med mig tanken på att jag inte vill minnas något från nu?
(sad but true)
•Här ser jag anorextisk ut (lel) men köpte en ny prickig tröja som jag tycker mycket om.
•Han har åkt och vissa dagar är jag den mest ensamma i världen pga det. (haha så ful bild men d e okej)
•Varit full varje helg den här månaden :))))))) Förtuom den första när jag hade 39 graders feber. Här firade vi Ville och han provade min tröja?
•Min baby sjöng så fint här, är så geniuint stolt över saker som mina vänner gör. Helt otroliga.
•":("
•Får såna här snaps och blir glad men också så ledsen ://///////
•Är era föräldrar också såhär? Ivriga och jävliga. Låt mä sova. Igår sov jag till fyra, han ringde 3gånger??? plus skickade sms. pju, dä ä int' lätt hurrni. :p
•Förlåt för uthängning av Pontus nu. Men vad är grejen med "fika"??? Vill inte fika. Vill bli aspackad, annars kan det va.
•Här försöker jag se glad ut fast det brinner i mig(:
"Du måste sluta va så hård mot dig själv"
Inser att jag är den värsta sorten. Den som ser ner på mig själv. Är i en så brutal nedförsbacke, orkar inte ens bromsa längre, ba faller faller faller faller. Jag har tänkt att jag är så fruktansvärt trött på personer med ångest, trött på personer som är så fruktansvärt uppe i sitt egna, glömmer se andra. Att deras mående styr världen. Aldrig tänkt så om mitt egna mående, jag förstår ju att världen fortfarande pågår där utanför. Att ingenting där utanför beror av att jag klarar mina prov eller kan handskas med mina hjärnspöken. Och så kanske jag ändå är en sån person nu? Som är så fruktansvärt uppe i mitt egna mående att jag fullständigt skiter i vad som sker utanför.
Rädd för att stämplas som en person med ångest, som har en rädsla för att misslyckas - och som även misslyckas, som en som inte kan avsluta, som någon som dricker för mycket och som någon som alltid är kvar sist på fest.
"Du är bra på att styra fest"
Mina vänner går hem och jag sitter kvar på pub 2 timmar till för att diskutera feminism med idioter. Varför utsätter jag mig ständigt för sådant? Vaknar upp med ångest. Inser att jag inte räddade världen igår heller. Skulle jag kanske gått hem? Pratade jag för mycket? Är jag ens en person som behöver driva en kamp? Finns det inte andra som gör det bättre än mig? Varför kan jag inte bara va tyst? Låta sexism och antifeminism glida obemärkt förbi, för det tar nog mer skada på mig än på dem att fastna i disskuson i 2 h. Vinner jag något på det?
"Det är intressant att lyssna" säger dem och jag är ständigt den som driver, hetsar och provocerar.
Ångrar mig alltid så mycket efteråt. Kan någon förklara varför? Blir rädd att jag är den som har fel. För att jag känner mig som en ständig minoritet. Alltid är det 3 mot 1.
Jaja
Jag tar det en gång till för alla längst bak i bussen:
1. ÄR SÅ frukansvärt trött på personer som inte kallar sig feminsiter men är så icke pålästa att det är skamligt? Det har typ lyssnat på sin trötta gamla pappas tal om radikalfeminism och antagit att det är sant. Det är samma sak som att lita på wikipedia, typ.
Okeeeeeeeej, standardsvar på frågan "Är du feminist?" "Jag kallar mig humanist" Well, har du gjort din läxa och googlat fram ordet i en ordlista? Inte? Nej men serru, det har jag gjort åt dig. Se nedan.
"Person vars livskådning präglas av humanism"
Säger dig fortfarande ingenting? Nä, inte mig heller. Jag fortsätter min spaning. Se nedan.
Sådärja, mer tydligt nu? KLARTEXT: Är du inte humanist är du dum i huvuet :))))))))))
Kan det blir tydligare?
Vad vinner du på det?
Slut på statement.
Hejs
Januari
•Janurai har varit rivigt. Det har gått i 110. Mestadels har jag repeterat samma mattetal 1000 gånger och sagt "vänta, kan du ta det där en gång till?" och druckit vin.
•Här åt jag svamprisoni och det va gött
•Var i Romme med bästa tjejen<3333 assså måste verkligen åka mer skidor, det är så fruktansvärt kul!!!
•Katt katt katt
•Det här va en så bra utgång, dom här tvååå <33333
•En dag när himlen bran värre än mitt inre höhö
•Internet sprängdes av detta. Rimligt!
•Har försökt börja träna igen haha ja vet inte vad jag mer ska säga om det
•Har haft så fruktansvärt r i s i g hy den senaste tiden. Det är så jävla drygt. Började ju med Maria Åkerberg i Augusti och det liksom ballar ba ur mer och mer? Kan sånt här bero på preventivmedel?
•Gullkatten
•Geni-drag från chef! Har nästa bara BRA erfarenheter av FANTASTISKA chefer - vilket gör mig livrädd för att min ribba för vad en bra chef är - är skyhög.
•Den här lilla lymmeln ska snart åka på berömd backpackerresa. Jag har varit så hård och kall inför det - fram tills vi sågs en kväll efter krogen. Ville gråta mot hans bröst i evighet.
"Du är min bästa person på så många vis"
Tänker: Jag dör utan dig.
"Om du kommer hem, så kommer du inte lägre titta på mig som om du är kär i mig"
Tänker: Det gör mig livrädd.
Tänker: Det gör mig livrädd.
Du är min bästa person. Ibland kan jag säga en mening och du förstår precis. Ibland kan jag säga 100 meningar och du fattar inte alls. Det är det som gör dig till min bästa person. Att det självklara är så knivskarpt självklart och det oklara så outrgrundligt svårt att förstå.
Vet också att han gjort mig ledsen så många gånger. Att det hur som - utan resa eller ej - aldrig hade funnits någon annan utväg för oss. Men det känns tungt och ensamt att en person som på två sekunder kan avgöra hur jag mår, ska försvinna.
•Avslutar januari med orimligt hög feber. Festligt.
•Månadens +
Mina kompisar. Är så jävla taksam för dem. Att de dansar med mig, diskuterar och dricker vin. Att de kommer hit och vattnar mina blommor och hjälper mig med matten. Att jag får gråta på deras soffor och att de ständigt är mina trogna följeslagare.
•Månadens -
Sjuket. Fifan.
