NOVEMBER
HEIIIIIIII
November var över på ett ögonblick. Jag gjorde första vändan hem.
• Mitt hat emot män växer sig starkare för var dag som går ":)". Här hade jag svårigheter med att få min hyresvärd att hjälpa till att fixa min dörr. Löste genom att ringa pappa och be om tips för att "låta smart". Funkade utmärkt.
• De här vildingarna kom ner till HBG och hjälpte mig att flytta. Trivs så bra i den här nya läggan. Känns som ett hem nu.
• Min klippa i den här luddiga staden.
• Hörrni. Här skulle jag tömma min menskopp i skolan pga det är så lätt att glömma att den sitter i??? Och så var jag stressad och sen hände värsta jobbiga olyckan :////
• Har varit i Lund. Där bor man såhär? Ser ganska farligt ut tycker jag :))))))
• Kul att vi sen tog morgontåget hem och var hemma 08.30. DÅ mår man.
• Mitt första to do i Munga var att gå ut i skogen. Saknar skogen så mycket.
• Den här låten är fin. Gillar den.
• MEN LÅT EN KVINNA LEEEVA. kolla på röven. SE.
• Sen kom jag hem till Helsingborg igen och min enda blomma hade verkligen dött men nu lever den igen som ni kan se ovan :)
November har varit knepigt. Det har varit många runt omkring mig som inte mått bra - vilket har gjort att jag tappat mitt fokus. Försöker att inte låta träning bli lidande. Aldrig dricka mig redlös när jag har olustkänslor och försöker lära mig att säga nej.
Jag försöker att vara ständigt närvarande och hålla huvudet ovanför den psysiska ohälsan, men ibland känns det som att den tränger in mig i ett hörn, som att den äter upp alla i min närhet och att jag står på tur. Jag har nog alltid tänkt att jag har ett starkt psyke, att min känslostyrda sida är stark men att min rationella sida alltid vinner. Jag kan hantera break-ups, död och den ständigt närvarande prestationsångesten.
Hur lång tid tar det innnan det brister? Innan jag också blir upptagen av mitt eget mående.
Jag försöker att vara ständigt närvarande och hålla huvudet ovanför den psysiska ohälsan, men ibland känns det som att den tränger in mig i ett hörn, som att den äter upp alla i min närhet och att jag står på tur. Jag har nog alltid tänkt att jag har ett starkt psyke, att min känslostyrda sida är stark men att min rationella sida alltid vinner. Jag kan hantera break-ups, död och den ständigt närvarande prestationsångesten.
Hur lång tid tar det innnan det brister? Innan jag också blir upptagen av mitt eget mående.
Lovar mig själv att aldrig glömma att fråga mina "glada, stabila" vänner hur de egentligen mår. Att mitt mående aldrig får blir viktigare, mer betydelsefullt eller mer fokuserat på än andras.
